Platina

Det finns de vänner som ställer upp i vått och torrt. De som tycks sätta din lycka före sin egna och som verkar kunna släppa allt för att muntra upp dig om du är ledsen. Som inte visar nåt tecken på trötthet om när ni sitter mitt i natten och talar om saker som bekymrar dig, och som säger att allt kommer lösa sig. Och verkligen menar det. De accepterar dig för precis den du är och för alla de beslut och val du tar. Säger du att du tror på ditt beslut så gör de det också. De skulle inte drömma om att inte stötta dig. När ni ses efter en lång tid är det som att ni aldrig varit ifrån varandra.

Alla borde ha sånna vänner. Jag är övertygad att om alla hade minst en sån vän på lager skulle världen vara en mycket lyckligare plats. Det är just en sån vän jag har och jag tar det liksom för givet. Förhoppningsvis ser hon mig som en sån vän, hon också. Nu kommer vi inte se på ett bra tag. Jag kommer sakna henne även om hon inte vill ge mig den sista Snickersen i godisskålen, men som vanligt är jag övertygad om att det inte kommer vara några problem alls, när vi ses igen kommer allt kännas som vanligt igen.

Självklart känns det trist att ha kommit tillbaka från Lund. Jag har alltid tyckt att Lund är en bra stad, men nu är jag helt frälst. Om man specialdesignade en stad för min skull så skulle den bli precis som Lund (men den skulle ligga lite närmre Örebro) och alla härliga människor som bor där skulle också finnas i min stad. Jag kommer sakna Lund, men jag fick med mig en hel del energi därifrån som jag känner kommer räcka i flera veckor. Tillräckligt länge för att ladda om på Kanarieöarna tillsammans med Andreas (som btw också är en underbar vän. jag är så bortskämd) om fyra veckor. Hallsberg känns inte riktigt lika grått och trist längre, och jag ser fram emot att spendera en höst till här.

Nåja, nu är jag tillbaka här i alla fall. Hoppas att det är någon som har saknat mig.